220630
[CJELONOĆNO KLANJANJE]
Večeras nakon mise u 19:00 sati počinje cjelonoćno klanjanje do petka ujutro u 8:00 sati.
»Crkva i svijet imaju veliku potrebu euharistijskog štovanja. Isus nas čeka u tom sakramentu ljubavi. Ne štedimo svoje vrijeme da idemo te ga susretnemo u činu klanjanja, u kontemplaciji punoj vjere i spremnoj dati naknadu za velike grijehe i zločine svijeta. Neka naše klanjanje nikad ne prestane.« (sv. Ivan Pavao II.)
1 kommentar
Suzana Monika
aha tako mislis a to je thanksgivin Bog te traži, iako ti Njega ne tražiš.
Bog te ljubi, iako ti na Njega zaboravljaš.
Bog u tebi vidi ljepotu, iako ti misliš da si beskorisno utrošio svoje darove.
Bog je kao majka, koja nikada ne prestaje ljubiti svoje dijete.
3 kommentarer
Suzana Monika
Sv. Prvomučenici Svete Rimske Crkve
#Evanđelje: Mt 9, 1-8
Podali su slavu Bogu koji takvu vlast daje ljudima.
Čitanje svetog Evanđelja po Mateju
U ono vrijeme: Isus uđe u lađu, preplovi i dođe u svoj grad. Kad gle, doniješe mu uzetoga koji je ležao na nosiljci. Vidjevši njihovu vjeru, reče Isus uzetome: »Hrabro, sinko, otpuštaju ti se grijesi!«
A gle, neki od pismoznanaca rekoše u sebi: »Ovaj huli!« Prozrevši njihove misli, reče Isus: »Zašto snujete zlo u srcima? Ta što je lakše reći: ‘Otpuštaju ti se grijesi ili reći: ‘Ustani i hodi?’ Ali da znate da je vlastan Sin Čovječji na zemlji otpuštati grijehe — tada reče uzetomu: Ustani, uzmi nosiljku i pođi kući!«
I on usta te ode kući.
Kad mnoštvo to vidje, zaprepasti se i poda slavu Bogu koji takvu vlast dade ljudima.
Riječ Gospodnja.
SLAVA TEBI KRISTE!
1 kommentar
Suzana Monika
Today’s feast day. #Neverforget
Don’t compromise with the gods of this world.
-Pic taken from iBreviary. My favorite app for prayer/Liturgy of Hours/Daily Mass Readings.
https://apps.apple.com/us/app/ibreviary-ts-plus/id422601705
2 kommentarer
Suzana Monika
A Testimony from Pray, Hope and Don’t Worry: True Stories of Padre Pio Book 2 by Diane Allen:
I have a great devotion to Padre Pio. It began in 2002 when I visited Italy. In the past 6 years, my family has had many problems. My granddaughter was diagnosed with a rare blood cancer. My daughter was also diagnosed with cancer. My stepdaughter had a hole in her heart and was in very serious condition. Also, my son suffered a heart attack. To each one of them I gave either a Padre Pio medal or a Padre Pio statue and told them to pray to Padre Pio and ask for his help. I thank God and Padre Pio that they are all doing well now.
In January 2008 I was diagnosed with lung cancer. I am 78 years old and have a pacemaker and a defibrillator and also a bad heart. I needed surgery but my doctor was not optimistic about my chances of surviving an operation. I gave my doctor a medal of Padre Pio and told him I had complete confidence that Padre Pio would see me through. I was operated on at Sloan Kettering Hospital in New York City and my left lung was removed. I then developed an infection and spent three months in the hospital. After that I was transferred to Burke Rehabilitation Hospital in White Plains, New York.
One day, one of the nurses came in my room and told me she had a dream about me. “I have never had a dream about one of my patients before,” she said. I asked her about the dream. She pointed to the Padre Pio statue I had in my room and said “I dreamed he was carrying you.”
I am recovering slowly from surgery. I continue my devotion to Padre Pio and the Blessed Mother and urge everyone to pray the Rosary daily.
– John Giumarra AMEN !
https://mysticpost.com/2022/06/say-this-miracle-prayer-daily-it-will-change-your-life/?fbclid=IwAR2hsMz0rISNkr74uUTHRXoPX877M-jy55ctvcDp6fk-z93sIsZybR72wV8
ALEXIS CARRELL OCH MIRAKLET I LOURDES
Låt oss höra historien om en vetenskapsman som lovade Gud att han skulle tro om han sattes före faktum. Han upplevde faktiskt faktumet med mirakelkuren i Lourdes, och i sin ärlighet erkände han att den medicinska vetenskapen inte hade något svar på det. Men han kunde ännu inte tro, för tro är nåd, och barmhärtighet utgjuts endast i det ödmjuka hjärtats öppna kärl. Hans öppnade sig redan. Han var inte som den berömda franska författaren Emile Zola, som också med egna ögon såg den mirakulösa läkningen i Lourdes, men han trodde inte eftersom hans hjärta förblev stängt. Mannen vi kommer att träffa idag, på natten efter den mirakulösa händelsen, gick till basilikan Lucan och med huvudet i händerna vrålar han så här: ”En vacker jungfru som hjälper alla olyckliga människor när de ödmjukt ber dig, titta på mig! Du besvarade mitt tvivel med ett tydligt mirakel. Jag kan inte se det tydligt än, jag tvivlar fortfarande på det. Men min största önskan, min största önskan, är att tro.” Han kommer att behöva gå långt för att komma tillbaka till barndomens tro. Ett mirakel är ett faktum av nåd, men det lämnar en man fri att vara. Det betyder Guds svar: Jag är här för att du kallade mig; Leta efter mig för att hitta mig!
Den här mannen var Alexis Carrel, som föddes i juni 1873 nära Lyon, där hans far, en rik industriman, hade en villa och familjen tillbringade semestern där. När Alexis var fyra förlorade han sin far. Bördan av att vårda föll på hennes mors axlar, vilket hjälptes mycket av hennes bröder. Alexis växte upp i en miljö som var rik, kulturell och hängiven. Han gick på gymnasiet med jesuiter och tog examen från universitetet i Lyon. Han var en av de bästa studenterna; Även då var han väldigt självständig, han hade en extraordinär gåva av observation, så hans klasskamrater sa att han också hade ”ögon i ryggen”. Han ägnade sig helt åt sin medicin, rena vetenskap, och försummade helt sin inre, andliga värld. För förespråkarna för scientism och lytivism vid den tiden (uppfattningen att vetenskapen kommer att ge svar på alla mänskliga frågor och därför bara ren vetenskap gäller) upprepade han: ”Det är egentligen bara det som är vetenskapligt bevisat!”” Precis som student kom han till sin tro. Senare, i sin bok Resan till Lourdes, erkände han att hans hjärta och hans själ hade motstått att vara i öknen som han hade drivit ut dem i. Han slukade en bok för en bok, experimenterade, diskuterade med professorer för att få så mycket han kunde från vetenskapen. Och han var så avancerad att han vid 30 års ålder inte bara var doktor i medicin utan också professor i anatomi vid universitetet i Lyon. Det var 1903, och det var då Gud först knackade på en bländande ung professors försummade själ. En läkarkollega som skulle eskortera ett sjukhuståg till Lourdes greps akut och frågade Carel om han skulle åka i hans ställe. Carrel dolde inte sitt obehag, men han gjorde en tjänst till en vän ändå. ”Jag ska åtminstone se med egna ögon vad dessa mirakel handlar om, vilka katoliker talar om!” tänkte han. Han berättade för en kollega på tåget: ”Nervösa sjukdomar kan behandlas mer eller mindre framgångsrikt med förslag” (genom övertalning). Mannen, som har varit i Lourdes flera gånger, berättade för honom att patienter med olika organiska sjukdomar där behandlas fullt ut där, där inget förslag hjälper. Alla läkare på specialkontoret söks noggrant av en expertkommission, som innehåller religiösa och icke-religiösa läkare från olika länder. ”Det är meningslöst att tala om mirakel”, hävdade Carrel, ”eftersom naturlagar är oföränderliga. Om någon behandling har förklarats mirakulös betyder det att patienten har undersökts för ytligt innan han botades. Tja, jag ska böja mig för det faktum. Sätt mig framför ett fast faktum och jag kommer att tro!”” Hans uppmärksamhet riktades mot en ung döende patient, Marie Ferrand, som hade tuberkulosinflammation i buksmärtorna. Det var ett så hopplöst fall att alla läkare räckte upp händerna på henne. Carrel sökte henne och bekräftade sina kollegors diagnos. Han trodde att flickan skulle andas ut i hans händer. ”Om den här återhämtar sig kommer det att bli ett mirakel! Jag kommer att tro och jag kommer att gå för munken, säger han. Och Gud accepterade hans provokation!
När de kom till Lourdes var Marie redan döende. Hennes tillstånd var så kritiskt att dr. Carrel förbjöd häftigt ett bad vid Lurs underbara källa, och Marie tvättades bara med lurens vatten och bar det sedan till grottan. Carrel var där hela tiden. När han såg en mängd lidande och stympade patienter viskade han till sig själv – som han själv skrev: ”Åh, vad jag vill, kära dam, med alla dessa olyckliga trodde han att du inte bara var en helande het i din fantasi! Så bota den här tjejen som har lidit mer än tillräckligt! Låt honom leva ett tag, hjälp mig att tro! Då verkade han drömma: en döende tjej stod upp framför hans ögon, hennes ansikte fick en hälsosam färg, hennes venslag var normalt. Carrel tog en reservoarpenna och skrev den exakta timmen på ärmen på sin vita mantel: 2.40. ”Jag är botad!” utbrast Marie och bad om ett glas mjölk. ”Omöjligt, upprörande! Ett mirakel hände framför mina ögon!” skrev Carrel i sin Resa till Lourdes, som han undertecknade med pseudonymen Dr. Lerrac. Hon och två andra läkare undersökte läkaren noggrant: det var ingen tvekan – hon var helt frisk. På frågan vad hon skulle göra nu svarade Marie: ”Jag ska gå till de barmhärtiga systrarna i Peterskyrkan. Jag ska betjäna patienter.
Vad är dr. Carrel, vem lovade Gud att han skulle tro om han sattes före faktum? Han återvände till Lyon och beskrev sin erfarenhet rättvist, vilket gjorde honom omöjlig att göra karriär i Frankrike, som då var en fientlig religion. Han var tvungen att dra sig tillbaka till USA, där han utsågs till chef för det kirurgiska laboratoriet vid Rockefeller Medical Research Institute i New York. Han har gjort viktiga upptäckter om cellresistens och behandling av vävnad genom transplantation. År 1912 fick han den högsta vetenskapliga utmärkelsen för sina upptäckter – Nobelpriset i medicin. Han tillbringade åren av första världskriget i sitt hemland innan han var tillbaka i Amerika fram till 1939. När andra världskriget började återvände han dock till Frankrike och gjorde sina gåvor tillgängliga för henne.
Hans resa till barndomens tro var lång och mödosam. Han fick stor hjälp av den cisteriska ordergivaren Alexis, med vilken han var kopplad till en uppriktig vänskap. Han återvände till sitt hemland 1939 som troende, och redan innan han skrev: ”Jag vill tro på allt som kyrkan lär oss. Jag känner inga problem med det, för mitt sinne har inte stött på någon motsättning mellan religion och vetenskap. Om meningen med livet, skrev han, ”är religionens svar olämpligt mer tillfredsställande än vetenskapens svar.” Vid julen 1939 skrev han i sin dagbok: ”Livet handlar inte om att förstå något, livet handlar om kärlek, vi hjälper andra, att vi ber att vi arbetar … Herregud, det skulle inte vara för sent… Kom igen, har inte den sista sidan i den här boken i mitt liv skriven. Låt ytterligare ett kapitel läggas till i denna stackars bok …”
Sista sidan i hans livsbok var omvänd den 4 november 1944. Före sin död fick barnets lojala sakrament för de döende. Maria, som i litanian vi kallar Patienthälsa, hjälpte den store läkaren till Guds doktor.
Mirakel i Lourdes
Alla patienter i sjukhussalen väntade på golvet för det ögonblicket. De såg lugna och glada ut. En ung präst klev in i ett tomt rum mitt bland patienterna. Stora förfrågningar har börjat. Prästen knäböjde, vänd mot patienterna och folkmassan. Han lyfte händerna mot himlen i form av ett kors.
”Heliga jungfrun, bota våra patienter!” ropade han.
”Heliga jungfrun, bota våra patienter!” svarade folkmassan med ett kraftfullt rop som viftade som havet.
”Heliga jungfru, hör oss!”
– Heliga jungfrun, hör oss!
– Jesus, vi älskar dig!
– Jesus, vi älskar dig. ..«
”Så kom och se mitt sjukhus!” sa Lerrac till en ung praktikant från Bordeaux.
Lerracs blick vilade på Marie Ferrand: han kände att hon hade förändrats, att hennes dödliga utseende hade försvunnit, att hennes hud var mindre blek.
”Jag hallucinerar!” sa han till sig själv. Detta är ett intressant psykologiskt fenomen som måste registreras.”
Han drog fram en reservoarpenna och skrev ner den exakta tiden för sin uppfattning på skjortans ärm: klockan var två och fyrtio minuter.
”Hur kommer det sig att jag aldrig har haft hallucinationer förut?” sa han.
Lerrac gick närmare och mätte pulsen i venen och andningen. En stund senare sa han till en ung kollega: ”Andningen saktade ner.”
”Det verkar för mig att hon kommer att dö nu”, sa de som inte hade någon tro och därför inte kunde lära sig om det extraordinära faktumet – ett mirakel.
Lerrac svarade inte. Han hade en tydlig och snabb förbättring av sitt övergripande tillstånd framför ögonen. Det var något på gång…
Efter en stund gick han tillbaka till Marie Ferrand och såg henne andas. Hennes hjärtslag var ganska snabba, men stadiga.
”Hur mår du?” frågade han henne.
”Mycket bra; Jag är fortfarande skröplig, men jag känner mig botad, svarade Marie Ferrand tyst.
Lerrac återvände till sitt hotell och bestämde sig för att inte göra något för sig själv förrän han var helt klar över vad som hände. Omkring klockan 8:30 åkte han tillbaka till sjukhuset, full av nyfikenhet och ångest. Han tänkte: ”Har en omöjlig under-mes blivit verklighet?” När han öppnade dörren till Hall of the Immaculate Conception, skyndade han sig mot Marie Ferrands säng och stod tyst utan att säga ett ord. Förändringen har varit extraordinär!
En ung flicka i vit sjukhusklänning satt på sängen. Hennes ögon var lugnande från hennes figur, som fortfarande var slealing och exam, men smidig och levande. Det finns redan en liten rodnad på hennes kinder.
”Doktor, jag är helt botad”, sa Lerracu när det gällde henne. Jag mår ännu sämre, men jag känner att jag skulle kunna gå om jag ville.
Lerrac tog tag i hennes handled. Under hans fingrar var hennes ven stadig och lugn. Hennes andning var också normal: hennes bröst reste sig långsamt och stadigt …
Läkningen var perfekt. Den döende flickan förvandlades till en nästan normal tjej inom några timmar, bara för att gå ner i vikt och vara svag.
”Hon är faktiskt botad!” sa Dr. J., djupt rörd. Denna läkning kan inte förklaras naturligt.”
”Det är ett stort mirakel”, anmärkte C. ”Kommer du att konvertera nu, herr Lerrac? Jag bad mycket för dig.”
Många röster steg inne i basilikan. En grupp baskiska pilgrimer fyllde kyrkan hela vägen till porten.
Lerrac har fastnat på tröskeln. Han var tvungen att ta det sista steget. Ett mirakel har varit obestridligt, för det var ett mirakel, ett stort mirakel! Vad är arten av detta mirakel? ”Vi får se om det senare”, sa han. ”För närvarande är det säkert ett botemedel.” Det var vad han fick säga. Kanske var det även då omöjligt att stanna på djupet av hans hjärta …
Lerrac klev fram. I ljusets och förgyllningens bländning lyftes orgelns sång och de tusentals rösterna. Han satt i en bänk med någon gammal bonde, begravde huvudet mellan händerna och förblev orörlig länge. Han påverkades av en sång mitt i natten, och från djupet av hans själ lyftes denna bön:
”Den milda Jungfrun, hjälpen från de olyckliga, som ödmjukt kallar till dig, titta på mig! Jag tror på dig. Du besvarade mitt tvivel med ett tydligt mirakel. Jag kan inte se honom än, och jag tvivlar fortfarande på det. Men min största önskan och det högsta målet med min längtan är att tro, att tro av hela mitt hjärta och utan förbehåll, utan att invända eller bestrida något annat.
Ditt namn är mildare än morgonens gryning. Acceptera en rastlös syndare med ett brustet hjärta och en skrynklig panna som är försvagande i vanföreställningar. Under den djupa och hårda viskningen av min förnuftiga stolthet är de dolda, tyvärr fortfarande återhållsamma, drömmar, den mest lockande av alla drömmar, nämligen de att tro på dig och att älska dig som munkar med vita själar.
ALEXIS CARREL (Resan till Lourdes) (från čuk, Silvester, Sökare och vittnen : livshistorier om 30 konvertiter på senare tid, Koper: 1984).
Kommentarer
Skicka en kommentar