KRUNICA SV MIHAELA

 29/07 mån juli srpanj

Samo Lucija
Samo Lucija

9 minuters läsning

·För tillfället


12 SÄTT ATT TESTA SANN KÄRLEK


Jag älskar dig! Du älskar mig!

Det brukar man säga. Alla vill vara förälskade, men alla är inte redo att betala priset. Att veta om det är äkta kärlek eller inte. Jag kommer att nämna några sätt att testa sann kärlek.

1. Sanningsprövning

Sann kärlek är inte rädd för att berätta hela sanningen, men lust och förälskelse har mycket att dölja/behålla. Så om du fortfarande gömmer dig bakom ett “finger” och håller sanningen från din partner för att du inte vill att han eller hon ska veta sanningen, vem kommer senare att få veta? Var inte en bedragare. Du är inte en sann älskare. Sann kärlek ljuger inte och håller inte heller några uppteckningar om sanningar.

Var sanningsenlig och verklig. Om han eller hon vill stanna, varför inte, så kommer hon att göra det. Det är bättre att du berättar för honom eller henne än att du får reda på det senare.

2. Tidstest

Äkta kärlek överlever tidens tand eftersom den är djupt rotad innan den började. Det är rotat i den andra personens totala personlighet och inte bara det fysiska utseendet, för ju mer de vet om varandra, desto mer växer kärleken.

Kolla det, om den där killen som brukade komma nästan varje dag nu har svårt att träffa dig på en hel månad, misslyckas med att ringa eller aldrig svara på dina samtal, det visar bara att han inte är kär och att han har sett allt, det är dags att gå. Inte en riktig kärlek.

3. Måltest

Sann kärlek är redo att ge, även om det gör ont, den är osjälvisk, engagerad, du vill göra allt du kan för att göra den andra parten lycklig så långt han vill i gudsfruktan, det är sann kärlek. Om allt din partner vill är att hämta från dig eller ha sex med dig, är han eller hon inte kär.

Om din önskan är att få någon att kyssa, smeka, smeka och ligga med är det förälskelse, inte sann kärlek. Hans hennes mål får inte vara sex.

4. Mognadsprov

Tonåringar är inte mogna för kärleksaffärer eller något som kallas kärlek, de kan bara bli förälskade vilket de kallar kärlek. Om du fortfarande är tonåring lurar du dig själv, om personen du går in i ett förhållande med är en tonåring är ni båda förälskade, inte förälskade, för sann kärlek kan bara komma från ett moget, pånyttfött och osjälviskt sinne.

Sann kärlek är alltid mogen både fysiskt, känslomässigt, intellektuellt, andligt, ekonomiskt etc.

5. Böneprov

Personen du är kär i, älskar han bön och Guds ord? Om inte, är det mycket farligt att gifta sig med en sådan person. Det är bättre att gifta sig med någon som är förälskad i bön än med någon som är förälskad i öl.

Sann kärlek sätter Gud främst och är inte rädd för att gå inför honom i bön. Gift dig med någon som älskar bön, inte med någon som inte ser anledningar till varför bön behövs.

6. Karaktärstest

Hur är karaktären på din älskare? Är han eller hon en drinkare, en rökare eller en flirt? Sätter han/hon Gud främst i allt? Tror han eller hon på ren uppvaktning? Har du någonsin sett honom slåss på gatan, eller har du upptäckt att han är en sektmedlem och ägnar sig åt oegentligheter eller förskingring av företagets pengar?

Om han eller hon inte har en god karaktär och du känner till allt detta och du låtsas som om du inte ser, visar det att du bara är förälskad men inte i verklig kärlek. Verklig kärlek är grundad på gudaktig karaktär och redbarhet.

7. Test av vänner

Min kära! Vänner är viktiga. Vilka är din partners vänner, är de troende eller inte? Om de inte är det, är du på väg att sälja dig själv billigt i handen på en varg som kommer att sluka dig eftersom de inte på något sätt, inte på något sätt, kommer att påverka din partner negativt.

Titta på hans eller hennes vänner, om de dricker, röker och är kvinnor så lurar du bara dig själv eftersom du inte har hittat en sann kärlekspartner.

8. Provet för Guds röst

Om Gud inte leder dig in i den relationen, lever du farligt genom att gå in i den.

Sann kärlek hör Guds röst och lyder den, svärm och lusta föraktar Guds röst.

9. Provning av avstånd

Avstånd dödar förälskelse lätt, men i sann kärlek finns det alltid Trofasthet oavsett var din partner är.

I äkta kärlek får frånvaro ditt hjärta att växa, förtjust i den du älskar, äkta kärlek överlever avståndstestet.

10. Prov på fred

Har du sinnesro i det förhållandet? Har du lugnat ner dig? Eller tar det bort din glädje, lycka och allt du nu har är rädsla, skuld, sorg och ånger? Detta är ett tecken på att förhållandet inte är baserat på sann kärlek.

Testa den kärleken, med din sinnesfrid. Om freden är frånvarande eller långt ifrån den, är Gud inte i den och kärleken är långt därifrån.

11. Folkets test

Jag vet att människor inte kommer att välja åt dig, men om alla runt omkring dig, särskilt dina vänner, föräldrar och pastor, inte håller med om ditt val av partner. Snälla, titta på den.

Om du har ögonbindel med kärlek är människor runt omkring dig inte “blinda tillsammans med dig”. Om alla av dem inte håller med dig är det inte sann kärlek.

12. Prövning av protokoll

Sann kärlek är lydig och undergiven den konstituerade auktoriteten, förälskelsen och lusten har ingen hänsyn till någon eller auktoritet.


Min mamma sa åt mig att gå till våra grannar och be om salt. Men vi hade salt hemma. Jag frågade henne varför hon ville att jag skulle be våra grannar om salt när vi redan hade det. Hon förklarade: “Våra grannar har inte mycket pengar, och de ber oss ofta om något de behöver. Då och då ber jag dem också om något litet och billigt, som salt, så att de känner att vi också behöver det. På så sätt kommer de att känna sig mer bekväma och det blir lättare för dem att fortsätta be oss om allt de behöver.”

This simple act taught me a profound lesson about empathy, humility, and the importance of community. My mother understood that relationships are built on mutual support, and sometimes, asking for help is as important as offering it. By occasionally asking for small things, we create a sense of balance, making our neighbors feel valued and needed. It wasn’t just about the salt; it was about creating a bond, a sense of equality, and a shared understanding that we all rely on each other.

Growing up, I saw how these small gestures made our neighborhood a close-knit community. We shared more than just material things; we shared our lives, our joys, and our struggles. My mother’s wisdom instilled in me the values of kindness and compassion, showing me that true strength lies in our ability to connect with and support others.

Let’s build empathetic, humble, and supportive children with countless values!


real lover has none fans none fanclub all fejk lovers have fans


Laleh — Some Die Young — Utøya Memorial, Norway, July 22, 2012

Maria Angela Grow

·

Lessons 4–6 from the Divine Office of of St. Jerome Emiliani, Confessor.

.

Hieronymus föddes i Venedig i patricierfamiljen Emiliani. Han utbildades till soldat, och under de mest besvärliga tiderna i samväldet förde han befäl över fästningen Castelnuovo i Quero, i bergen nära Treviso. Efter platsens fall kedjades han fast vid handen och kastades i ett smutsigt fängelse. När allt hopp om hjälp från människor hade övergivit honom, kom den allraheligaste Jungfrun barmhärtigt till honom som svar på hans böner, lossade hans bojor och förde honom oskadd inom synhåll för Treviso, mitt ibland fienden, som höll alla vägar. Så snart han kom in i staden Treviso, som ett erkännande av den ynnest han hade fått, hängde han upp sina kedjor, som han hade tagit med sig, vid ett altare åt Guds Moder, som han hade lovat sig själv. Efter sin återkomst till Venedig hängav han sig åt gudfruktiga gärningar. Mitt i hans stora ömhet för alla de fattiga väcktes hans medkänsla främst av de faderlösa små pojkar som vandrade genom staden svältande och smutsiga. De tog han in i ett hus som han drev för sig själv, där han på egen bekostnad försåg dem med kost, husrum, kläder och en kristen uppfostran.

På den tiden kom den salige Cajetanus och Petrus Carafa till Venedig, som senare blev Paulus IV. De var nöjda med Hieronymus’ anda och med hans nya asyl för föräldralösa och tog honom till sjukhuset för obotliga, såväl för att uppfostra föräldralösa barn som för att visa hans barmhärtighet lika mycket mot de sjuka. Kort därefter begav han sig på dennes inrådan till fastlandet och byggde barnhem först i Brescia, sedan i Bergamo och Como. Hans förnämsta stiftelser voro i Bergamo, där han utom ett barnhem för små gossar och ett annat för små flickor öppnade ett tillflyktshus för ångerfulla skökor, och var den första anstalten av detta slag i denna del av världen. Till slut begav han sig för att bosätta sig i Somasca, en by i stadsdelen Bergamo, nära gränsen till det venetianska territoriet, och byggde där ett hus åt sig själv och sina lärjungar och gav form åt en församling, som i allmänhet kallas Somascas församling. Denna församling växte och spred sig och fann sitt arbete inte bara i uppfostran av föräldralösa barn och i kyrkans tjänst, utan också i en vidare nytta för det kristna samväldet, genom att fostra unga män i bokstäver och gott uppförande. Den helige Pius V skrev in den bland de religiösa ordnarna, och andra påvar har gett den olika privilegier.

Hieronymus begav sig till Milano och Ticino för att samla ihop föräldralösa barn, och på båda ställena samlade han en mängd små pojkar, för vilka adelsmännens välgörenhet gjorde det möjligt för honom att skaffa kost, husrum, kläder och skolgång. Han återvände till Somasca, och medan han alltjämt gjorde sig allt för alla, vägrade han icke att göra något arbete, som han såg, som kunde vara till någon nytta för hans nästa. Han var van att gå omkring på fälten, hjälpa skördemännen i deras arbete och under tiden undervisa dem i trons mysterier. Han var mycket tålmodig i att rena och bota huvudena på små pojkar som var fula med löss, och visade sig vara en så framgångsrik läkare mot de stinkande såren hos den stackars lantbefolkningen, att han fick rykte om sig att ha gåvan att bota. Han fann en grotta i berget, som hänger över Somasca, och där gömde han sig, tillbringade hela dagar utan mat eller dryck, och ofta gisslade han sig själv, fortsatte i bön långt in på natten och tog sin korta sömn på den kala klippan för att sona sina egna och andras synder. I den bortre ändan av denna grotta droppar det ur den torra stenen lite vatten, vilket enligt en orubblig tradition sägs ha kommit dit på gudsmannens böner. Den faller fritt än i dag och förs till olika platser på avstånd, där den ofta har en helande effekt på de sjuka. Omsider bröt en smittsam sjukdom ut i hela dalen, och Hieronymus, som vårdade de sjuka och bar de döda till begravningen på sina egna axlar, drabbades av den och dog en dyrbar död, som han själv hade förutsagt, i sitt femtiosjunde år och i frälsningens år 1537. Han var känd för många mirakel, både under sitt liv och efter sin död. Benedictus XIV skrev högtidligt in sitt namn bland de saliga, och Clemens XIII infogade det i helgonens Kalendar.Maria Angela Grow
·
The Soul: Ninth Sunday After Pentecost by Saint John Marie Baptist Vianney.
.
“And when He drew near, seeing the city, He wept over it.” —Luke xix. 41.
.
SYNOPSIS.—Jesus weeping over Jerusalem because He foresaw the loss of so many souls. I. What a soul really is. II. Our obligation toward our soul.
.
I. The value of a human soul. God alone knows its beauties and perfections. The soul an image and likeness of God. The destiny of the soul. The soul filled with desires which can not be gratified in this world. The soul capable of the love of God and also of serving Him. God giving His own flesh and blood for the food of this valuable soul.
.
II. Care to be taken not to lose this soul, if God Himself wept at the thought of its loss. He deplored the loss of souls also in His prophets. Amos. Jeremias. Christ in all His sufferings had but one object: the saving of our souls. The value of our souls also demonstrated by the work of the devil. Therefore, the knowledge of the value of your soul should prompt you to save it.
.
When Jesus was about to enter the city of Jerusalem, He wept over it, saying: “If thou wouldst at least have understood the grace I bring thee, and wouldst have derived benefit therefrom, then thou wouldst have still obtained forgiveness; but no, thy blindness has gone so far that all these graces have served only to harden thee, and to increase thy misfortune; thou didst kill the prophets and the children of God, and now thou wilt reach the pinnacle of thy crimes by putting to death the Son of God Himself.” This it was, my dear friends, that caused Jesus to shed copious tears when He was about to enter the city. In the calamity thus foretold, He foresaw and deplored the loss of so many souls, far more guilty, because favored with so many more graces, than the Jews. What moved Him so deeply was that, notwithstanding His merits and His bitter passion, which would have been sufficient to redeem more than a thousand worlds, the greater part of humanity would be lost. Indeed, even among ourselves, He perceived those who despise His graces and employ them only for their own destruction. Who would not tremble, when seriously thinking of saving his soul? Has not Christ warned us under His tears: “If my death and my blood do not serve for thy salvation, they will arouse the everlasting wrath of my Father.”
.
Is it conceivable, my friends, that in spite of all Jesus has done for the salvation of our soul, we could be indifferent? For the purpose of expelling this indifference from among us, let me endeavor to show, you:
.
I. What a soul really is.
II. Our obligation toward our soul.
.
I.
.
My dear friends, if we would really appreciate the value of our souls, with what care and zeal would we not try to save it! But we never really comprehend its value. To show the great value of a soul is impossible to mortal man. God alone knows the beauties and perfections with which He has adorned a soul. Let me point out to you that God has created heaven and earth, and all they contain, and all these wonders have been created for its benefit. Our catechism gives us an indication of the magnificence of the soul. If you ask a child, “What is understood by saying that ‘man is a creature whose soul is made to the image and likeness of God?'” the child will answer, “That the soul, like God, possesses the faculties to reason, to love, and to act on its own free will.” This, my friends, is the highest testimonial to the qualities with which God has adorned the soul, that it was created by the three persons of the Most Holy Trinity after their own likeness. A spirit like unto God, capable for all eternity of recognizing the sublimities and perfections of God; a soul which is the object of love of the three divine persons, a soul capable of adoring God in all His works; a soul whose whole destiny will be to sing the praises of the Almighty; a soul which has freedom in its actions, so that it may give its affection and its love wheresoever it pleases. It is free to love God or not love Him, but when fortunate enough to turn to God in love, then God Himself seems to be the will of such a soul, and dwells therein in happiness. We may positively state that, since the creation of the world there has never been anything refused to a soul if it was given over entirely to His love. God has instilled our souls with desires which find their gratification not in this world. Give a soul all the joys and treasures of this world, and it will not be satisfied, for the simple reason that God has created the soul for Himself. He alone is capable of satisfying its longings.
.
Yes, my friends, our soul is capable of loving God, and the love of God alone forms its happiness. If we love Him, all the good and the pleasures which we could ever hope for on earth or in heaven, are ours. We are furthermore enabled to serve God, that is, to glorify Him in our works and actions. There is nothing, down to the most insignificant action, by which it would not be possible for us to glorify the Lord, provided we perform this action out of love for Him. Our occupations upon earth are different from the occupation of the angels in heaven only inasmuch as we can not as yet behold the Lord with our human eyes, but only with the eyes of faith.
.
Our soul is so noble, adorned with such beautiful qualities that God entrusted every soul to the care of a prince of His heavenly household, to a guardian angel. Our soul is so precious in the eyes of God, that in His wisdom He could find no worthier food for it than His own divine body, of which the soul may partake as its daily bread, if it so desires. St. Ambrose says, that God esteems our soul so much, that if there had been only one soul in the world, He would not have considered it too great a sacrifice to die for this one soul. He said to St. Teresa: “Thou art so agreeable to me, that, if there had not been a heaven, I would have created one for thee alone.”
.
“O body, how happy thou art!” exclaims St. Bernard, “to harbor a soul which is adorned with such beautiful graces!” Our soul is something so great, so precious, that nothing but God alone surpasses it. God once showed a soul to St. Catherine. She found it so beautiful that she exclaimed: “Oh, my Lord, if my faith did not teach me that there is only one God, I should believe this soul is another God. I can now understand that Thou hast died for so beautiful a soul!”
Our soul, my dear friends, will be as immortal as God Himself. Can we be surprised, therefore, that God, knowing the value of the soul so well, weeps such bitter tears at the loss of such a soul?
.
II.
Now, let us consider how much care we must employ to preserve in our soul its great beauties. Oh, my friends, God is so sad over the loss of a soul, that He even wept over it. Already in His prophets, He weeps and bewails the loss of souls. We can see this clearly in the person of the prophet Amos. The prophet says: “When I had retired into solitude and meditated upon the terrible number of crimes which God’s own people committed every day, and when I saw that God’s wrath was ready to descend upon them, and that the abyss of hell was about to open and devour them, then I gathered them together, and said to them, with bitter tears: Oh, my children do you know what my occupation is by day and by night? It is to recall to my mind, in the bitterness of my heart, all your sins. If I fall asleep from exhaustion, I rouse myself immediately, and cry out, my eyes bathed in tears and my heart torn with pain: Oh, my God, my God! is there a soul left in Israel which does not offend Thee? And then, my mind filled with this sad and deplorable state of things, I speak to the Lord and, sighing bitterly in His presence I say: Oh, my God, what must I do to obtain pardon for them? And now listen what the Lord has told me: Prophet, if thou wouldst obtain pardon for these ungrateful people, go into their streets and public places, and let them resound with your lamentations; go into the stores of the merchants, and into the workshops; go into the courts of law; go to the houses of the rich, and the huts of the poor, say to them all, where thou findest them within or without the gates of the city: Woe, woe, unto you, who have sinned against the Lord.”
.
The prophet Jeremias, dear brethren, goes further still. To show us how grievous the loss of a soul is to God, he exclaims at a moment when he was inspired by the spirit of God: “Ah, my God, what will become of me? Thou hast confided to my care a rebellious people, an ungrateful nation, who will neither listen to Thee nor be subject to Thy guidance. Alas! what shall I do? What resolution shall I take? And the Lord answered me: So as to show them how sorrowfully I am touched at the loss of their souls, take thy hair, tear it from thy head, and throw it far from thee: for the sins of this people has obliged me to forsake them, and my anger is enkindled in the interior of their souls.” When the anger of God is enkindled on account of sin, that is the greatest sickness of the heart. “But, O Lord,” said the prophet, “what shall I do to induce Thee to turn away Thy angry regard from Thy people? Take a sack as raiment, said the Lord to me, strew ashes upon thy head, and weep without ceasing and in such abundance that thy tears will cover thy face, and weep so bitterly that your sins will be drowned in your tears.”
.
Do you realize, dear brethren, how grievous the loss your souls is to God? You see how miserable we are when we destroy a soul which God has so loved that He, when He had not yet eyes to weep with, borrowed’ the eyes of the prophet to shed bitter tears at their loss. The Lord says by His prophet Joel: “Weep over the loss of souls, as a young wife who has just lost her husband, who was her only consolation, and who is exposed to all kinds of misfortune.”
.
If we then consider what it had cost Christ to save our souls; if we consider His whole life, beginning with His lowly birth to His last breath on Calvary, all this suffering of a Godman, infinite in value, will tell us the value of our soul, because all He did was to redeem that soul, was the price paid for our souls.
.
If, on the other hand, we see what the devil is doing in order to destroy your soul, indeed your soul must be very valuable if he uses all his forces to destroy it. We will, however, not look into this sad picture. Enough to know that he is our greatest enemy, and that we must fight him, and that, with Christ’s grace, we can overcome him.
.
How true are, therefore, the words of Scripture: What does it profit man to gain the whole world if he lose his soul? O beloved brethren, the knowledge of the value of your soul should move you to guard it as your greatest treasure. Do not allow sin to blemish or to destroy it. As you know that sin will cause the loss of your beautiful soul, guard it, and let this be your resolution on this morning not only to avoid all mortal sin, but even every wilful venial sin, so as to save your soul for heaven, and allow it to reach its destiny, its home, and its reward, the eternal sight of the great glory of God. Amen.CHILDREN OF MARY
Maxifresa Maxi · ·
⭐⭐God the Father of Mankind⭐⭐
God the Father of Mankind seeks to reveal a unique Message to His children; "The Father speaks to His children" was entrusted to Mother Eugenia Elisabetta Ravasio, a nun belonging to the Congregation of Our Lady of the Apostles. The Messages of the Father to Eugenia in 1932 are the only private revelations (the first time in the history of the Catholic Church) made personally by God the Father; and is recognised as authentic by the Church following ten years of the most rigorous examinations conducted and approved by the Vatican.
✨✨✨To be known, loved and honoured with a special devotion, I do not ask for anything extraordinary. I desire only this:
1. I desire that one day, or at least a Sunday, be dedicated to honouring Me in a special way under the title of Father of all Mankind.
For this feast, I would like a special Mass and Offi ce. It is not difficult to find the texts in the Holy Scriptures.
If you prefer to offer Me this special devotion on a Sunday, I choose the first Sunday of August. If you prefer a weekday, I would like it to be always the seventh day of that same month.
2. I desire that all the clergy should undertake to promote this devotion and, most of all, to make Me known to men as I am and as I will always be for them, that is to say, the most tender and the most lovable of all fathers.Jacqui Shaw
Thank you. How beautiful! Shall aim to Honour God the Father on the 1st Sunday of August the 4th. A beautiful devotion. We need to know the love of the Father for us and all mankind. 🙏🏼❤️HugotSeminarista
16 tim ·
𝙎𝙏𝙎. 𝙈𝘼𝙍𝙏𝙃𝘼, 𝙈𝘼𝙍𝙔 & 𝙇𝘼𝙕𝘼𝙍𝙐𝙎
𝙅𝙐𝙇𝙔 29, 2024
Pope Francis added the memorial of Sts. Mary, Martha, and Lazarus to the General Roman Calendar, giving the siblings the combined feast day of July 29. “considering the important evangelical witness they offered in welcoming the Lord Jesus into their home, in listening to him attentively, in believing that he is the resurrection and the life.”
The General Roman Calendar is the liturgical calendar of the Catholic Church, which denotes the dates of holy days and the feast days of saints commemorated annually.
The decree explained that these uncertainties “have been resolved in recent studies and times,” and pointed out that Mary and Lazarus are already commemorated on July 29 in the Roman Martyrology, the Church’s official catalog of martyrs and saints.
Sts. Martha, Mary, and Lazarus were three siblings living in the town of Bethany outside of Jerusalem during the time of Christ.