Breviar - Kyrkans dagliga bön
Den 11 oktober 2024, fredag
fredag i 27 veckan 'under året'
Johannes XXIII påve
Gud, kom till min räddning.
Herre, skynda till min hjälp.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen. (Halleluja.)
Hymn
Under natten eller tidigt om morgonen:
O ende Gud, Trefaldige,
som råder över allt ditt verk,
välsigna du vår psaltarsång,
vårt morgonoffer till ditt lov.
Ur vilans bädd vi reser oss,
förnyade av nattens ro,
och ropar efter läkedom
för syndakroppens alla sår.
Låt makten i din härlighet
bli uppenbar i mörkrets värld
och plåna ut all orenhet
som fläckat ned din skapelse.
Med hjärtats tro och tillförsikt
vi beder dig: Ge ljus och kraft,
att under dagens växlingar
bevara oss från svek och fall.
O gode Fader, stå oss bi,
o ende Son, vår Fader lik,
o helga Ande, Hjälpare,
som råder i all evighet. Amen.
Under dagen:
Gjut, Herre, av din kärlek liv
I dina trognas hjärtan in,
att våra läppars böneord
må brinna av din Andes eld.
Med tro vi bär vår suckan fram
till dig, o Jesus, o Guds lamm:
Förlåt i din barmhärtighet
all tröghet och all trolöshet.
Med korsets kraft försvara oss
mot ondskans angrepp och försåt,
bevara oss som dina barn
och lemmar i din kyrkas kropp.
Din är all makt och härlighet,
o Kristus, Konung, Frälsare,
med Fadern och med Hjälparen
en enda Gud i evighet. Amen.
Ant. 1 Jag har ropat mig trött av väntan efter min Gud.
Psalm 69:2-22,30-37
Lidelsen för ditt hus har förtärt mig
De gav honom vin att dricka, blandat med galla (Matt 27:34
I
Hjälp mig, o Gud, *
ty vattnen vill dränka mig.
Jag har sjunkit ner i dy, där ingen botten finns, *
jag har kommit i djupa vatten,
floden sveper över mig.
min strupe är förtorkad, *
mina ögon försmäktar av väntan efter min Gud.
Fler än håren på mitt huvud *
är de som hatar mig utan orsak.
de som utan skäl är mina fiender. *
Vad jag inte har stulit måste jag betala.
Du, o Gud, känner min dårskap, *
mina skulder är inte dolda för dig.
som hoppas på dig, Herre Sebaot.
Låt inte mig få dem att stå med skam *
som söker dig, du Israels Gud.
för din skull höljer blygsel mitt ansikte.
Främmande har jag blivit för mina bröder, *
en främling för min moders barn.
dina smädares smädelser har fallit över mig.
Jag grät, ja, jag fastade och grät, *
men det blev mig till smälek.
men jag blev för dem ett ordspråk.
De viskar om mig, när de sitter i porten, *
de gör visor om mig i sina dryckeslag.
Herre, låt nådens stund vara inne!
Hör mig, Gud, i din stora barmhärtighet, *
svara mig i din frälsande trofasthet.
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.
Ant. 1 Jag har ropat mig trött av väntan efter min Gud.
Ant. 2 De gav mig galla att äta, och ättika att dricka i min törst.
II
Rädda mig ur dyn, så att jag inte sjunker ner,
låt mig bli räddad från dem som hatar mig, *
från de djupa vattnen.
Låt inte vattensvallet dränka mig +
eller djupet sluka mig, *
låt inte graven sluta sitt gap om mig.
vänd dig till mig i din stora barmhärtighet.
Dölj inte ditt ansikte för din tjänare. *
Jag är i nöd. Skynda att svara mig.
befria mig från mina fiender.
Du känner min vanära, min skam och min smälek, *
du ser alla mina ovänner.
så att jag är vanmäktig.
Jag väntade på medlidande, men förgäves, *
och på tröstare, men jag fann ingen.
och ättika att dricka i min törst.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.
Ant. 2 De gav mig galla att äta, och ättika att dricka i min törst.
Ant. 3 Ni som söker Gud, era hjärtan skall leva.
III
Mig som är betryckt och plågad, *
mig skall du, o Gud, hjälpa och beskydda.
Jag vill lova Guds namn med sång *
och med tacksägelse upphöja honom.
något offerdjur med horn och klövar.
När de ödmjuka ser det, skall de glädja sig, *
ni som söker Gud, era hjärtan skall leva.
och föraktar inte sina fångna.
Må himlen och jorden lova honom, *
haven och allt vad som rör sig i dem.
Judas städer skall han bygga upp.
Hans tjänare skall bo i dem och äga landet, +
deras barn skall få det i arv, *
och de som älskar hans namn skall bo där.
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.
Ant. 3 Ni som söker Gud, era hjärtan skall leva.
Herren skall undervisa oss om sina vägar,
så att vi kan vandra på hans stigar.
Första läsningen
1 Tim 6:1-10
Uppdraget skall vara obefläckat
De som bär slavoket skall visa sina herrar tillbörlig aktning, så att Guds namn och läran inte blir smädade. De som har troende herrar får inte brista i respekt mot dem därför att de är deras bröder. Tvärtom bör de tjäna dem ännu villigare därför att de som drar nytta av deras tjänster är troende och älskade bröder.
Så skall du undervisa och förmana. Den som lär annorlunda och inte håller sig till vår herre Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär, han är förblindad och okunnig, med en sjuklig lust att diskutera och träta. Sådant leder till avund, strider, förtal, misstänkliggöranden och ständiga bråk bland människor som har mist förståndet och tappat bort sanningen och som anser att religionen skall löna sig. Och visst ger religionen god lön om man nöjer sig med det nödvändiga, för tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder, skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.
Responsorium Matt 6:25; 1 Tim 6:8
Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen.+ Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna?
Har vi mat och kläder, skall vi vara nöjda.
+ Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna?
Andra läsningen
Ur en skrift av Vincentius av Lerinum.
Utveckling i den kristna läran
Skall då vi i Kristi kyrka inte utvecklas i vår gudsdyrkan? Jovisst skall vi det, så mycket som möjligt. Vem kan väl vara så avundsam mot människor och hatisk mot Gud att han försöker förhindra det? Men observera att det skall vara en utveckling i tron, inte en förändring av tron. Att något utvecklas betyder att det växer men ändå förblir sig självt; att något förändras betyder att det förvandlas från att ha varit en sak till att bli något annat.
Må alltså förstånd, kunskap och vishet växa och förökas med våldsam kraft, hos enskilda och hos alla tillsammans, hos olika individer och i kyrkan som helhet, allt efter som tiden går; dock så, att inget förvanskas, utan den givna läran och dess innebörd består.
Själens gudsdyrkan bör härma kroppens sätt att fungera. Kroppen utvecklar ju sina olika delar med tidens gång, men förblir samtidigt ändå sig själv. Det är mycket som skiljer ungdomens blomning och ålderns mognad, men ändå är gamla människor desamma som de var när de var unga. Aven om en människas omständigheter och utseende förändras, så förblir hon likväl densamma till sitt väsen och till sin person.
Spädbarnens lemmar är små, ungdomarnas stora, men de är ändå desamma. Barnet har lika många kroppsdelar som den vuxne. Och även om det finns sådant som visar sig först vid mogen ålder, så fanns ändå fröet där redan från början, så att inget nytt senare växer fram hos den gamle som inte fanns dolt redan hos barnet.
Detta är således det normala och rätta sättet att utvecklas, ja den harmoniska och sköna lagen för vår växt: att tidens gång uppenbarar i allt större skepnad samma lemmar och former som Skaparens vishet en gång nedlade i det lilla barnet. Men om människan skulle förvandlas till något som inte ligger i hennes väsen, om lemmarnas antal skulle öka eller minska, då måste hela kroppen dö eller bli helt vanställd eller i vart fall försvagas.
Samma lagar för sin växt måste den kristna läran följa, så att den styrks med tiden, växer med åren, mognar med åldern.
Våra förfäder sådde en gång trons vetekorn i kyrkans åker. Om nu vi, deras efterkommande, skulle samla in villfarelsens ogräs i stället för sanningens goda skörd, så vore det förskräckligt. Nej, det rätta och riktiga är att begynnelsen och änden inte står i motsats till varandra, utan att den skörd vi bärgar är frukten av den givna lärans goda utsäde.
Responsorium 5 Mos 4:1a, 2a; Joh 6:63b
Och nu, Israel, hör de stadgar och förordningar som jag vill lära er:+ Ni skall inte lägga något till det som jag befaller er, och ni skall inte ta något därifrån.
De ord som jag talat till er är ande och liv.
+ Ni skall inte lägga något till det som jag befaller er, och ni skall inte ta något därifrån.
Slutbön
Allsmäktige, evige Gud, din kärlek övergår allt vad vi kan kräva eller önska. Omslut oss med din barmhärtighet: förlåt oss allt som tynger samvetet, och ge oss också det vi inte vågar be om. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.
Texter från: "Kyrkans dagliga bön" - Stockholm Katolska Stift - Liturgiska Nämnden 1990 Tryckt med bidrag från Missionary Oblates of Mary Immaculate, United States Province, överlämnat till minne av bp John Taylor OMI.
Läsningar från "Läsningar till Kyrkans Dagliga Bön" - Stockholm Katolska Stift - Liturgiska Nämnden 1996.
Förord till "Kyrkans dagliga Bön" av bp Hubertus Brandenburg
Kommentarer
Skicka en kommentar