Første lesning
Job 11,1-20
Fra Jobs bok
Sophar legger frem den alminnelige mening
Da tok Sophar fra Na’ama til orde og sa: Skal ikke pratmakeren få svar? Får han rett, han som bruker så store ord? Skulle ditt snakk få menn til å tie, så du kan spotte uten å bli motsagt? Du våger å si: „Min lære er ren, og jeg står skyldfri foran deg.“ Men ville Gud bare åpne munnen og ta til orde mot deg, forkynne deg sin skjulte visdom som gir dobbelt innsikt, da måtte du vel skjønne at Gud kan la din synd bli glemt.
Kan du lodde dybdene i Gud eller finne noen grense for den Allmektiges storhet? Den er høyere enn himmelen - hva kan du gjøre? Og dypere enn dødsriket - hva vet du? Den har større mål enn jorden og favner videre enn havet. Om Gud drar ut og tar fanger og stevner folk for retten, hvem kan da hindre ham? Han kjenner jo de falske menn og sei¬den ondskap som ingen merker. Kan en uforstandig mann få vett? Kan et villesel bli omskapt til menneske?
Hvis du vender ditt sinn til ham og brer hendene ut mot ham, - er det ondskap i hånden, så få den vekk, la ingen urett bo i ditt telt! - da kan du plettfritt løfte hodet, stå der støtt og ikke frykte. For du skal glemme din møye; du skal bare ha et minne om den, slik du minnes vann som rant forbi. Ditt liv skal overstråle middagssolen, og mørket skal bli som den lyse morgen. Du kan være tillitsfull, for det er håp; du kan se deg om og legge deg trygt. Ingen skremmer deg når du går til ro, mange prøver å vinne din gunst. Men de onde får sløve øyne. De har ikke mer noe tilfluktssted, deres eneste håp er å få ånde ut.
* forfulgt er vi, men ikke forlatt!
Vi bærer alltid Jesu død i vår egen kropp, for at også Jesu liv skal bli synlig i den.
* Forfulgt er vi, men ikke forlatt!
Annen lesning
Fra «Forklaringer til Jobs bok“ av pave Gregor den Store Moralia in Iob, liber 10, caput 6, 7-8. 10; PL 75, 922 C-D; 925 C - 926 B Men ville Gud bare åpne munnen og ta til orde mot deg og forkynne deg sin skjulte visdom, og at hans lov er mangfoldig.1 Hva menes det her med Guds lov om ikke kjærligheten? Vi må alltid lese livets bud med kjærligheten i mente, slik at vi kan forstå hvordan vi skal omsette dem i handling. Det er om denne loven Sannhetens røst sier: «Dette er mitt bud, at dere skal elske hverandre."2 Paulus omtaler den slik: «Lovens fylde er kjærligheten."3 Og et annet sted sier han: «Bær hverandres byrder og oppfyll slik Kristi lov"4. Det er med tanke på kjærligheten at det er aller riktigst å forstå Kristi lov, og vi oppfyller den når vi bærer våre brødres byrder av kjærlighet. Denne loven kalles mangfoldig fordi kjærligheten omslutter med iver og omsorg alle dyder. Den begynner med to bud, men utvides til utallige. Paulus regner på en utmerket måte opp lovens mangfoldighet når han sier: „Kjærligheten er tålmodig, den er velvillig, den misunner ikke, den er ikke hovmodig, den gjør intet galt, den er ikke ærgjerrig, den søker ikke sitt eget, den blir ikke bitter, den tenker ikke ondt, den gleder seg ikke over urett, men gleder seg ved sannheten/'5 Kjærligheten er tålmodig fordi den bærer rolig over med det onde som blir den påført. Den er velvillig fordi den storsinnet gjengjelder ondt med godt. Den misunner ikke, for siden den ikke ønsker seg noe i denne verden, blir den ikke misunnelig om noen er vellykket i jordisk forstand. Den er ikke hovmodig, for siden den er oppsatt på indre belønning, gjør den seg ikke til av ytre fordeler. Den gjør intet galt, for siden den bare er opptatt av å elske Gud og nesten, overser den alt som ikke er rettskaffent. Den er ikke ærgjerrig, for siden den er så levende beskjeftiget med sitt eget indre, søker den overhodet ikke i det ytre det som ikke tilkommer den. Den søker ikke sitt eget, for alt det den eier her og nå for en stakket stund, ser den på som fremmed gods, for den vet at den ikke har noe den kan kalle sitt eget, om ikke det den eier for evig og alltid. Den er ikke bitter, for den lar seg ikke provosere av frekkhet og fornærmelser til selv den aller minste hevngjerrighet. Senere forventer den nemlig desto større belønning for alt den må utstå. Den tenker ikke ondt, for siden den har befestet sitt sinn i kjærlighet til renhet og røsket opp alt hat med roten, er den ute av stand til å la noe som tilsmusser sjelen, få adgang der. Den gleder seg ikke over urett, for siden den trakter etter å elske alle, gleder den seg ikke over at motstanderne går til grunne. Den gleder seg ved sannheten, for siden den elsker andre som seg selv, gleder den seg som over et personlig fremskritt når andre gjør noe som er rett. Derfor heter det seg at Guds lov er mangfoldig. l)Job 11, 5-6. Vulg har denne lesemåten. NO 1978/85: „sin skjulte visdom som gir dobbel innsikt". 2) Joh 15, 12; 3) Rom 13,10; 4) Gal 6, 2; 5) 1 Kor 13,4-6. Responsorium Rom 13, 8. 10; Gal 5, 14 K/A: Bli ingen noe skyldig, annet enn det å elske hverandre. Den som elsker den andre, har oppfylt loven. * Derfor er kjærligheten oppfyllelse av loven. K: Hele loven blir oppfylt i dette ene bud: Du skal elske din neste som deg selv. A: Derfor er kjærligheten oppfyllelse av loven. Ur Gregorius den stores utläggning av Jobs bok.
Gåvorna från Herrens hand
Då Paulus i sig själv såg rikedomar av inre vishet och blev varse, att han i yttre avseende var en förgänglig kropp, sade han: Denna skatt har jag i lerkärl. Också hos den salige Job hade lerkärlet i yttre avseende känning av öppna sår, men här förblev den inre skatten oförstörd. Till det yttre rämnade den genom såren på hans kropp, men den vishetens skatt som oupphörligt föddes i hans inre strömmade ut genom den heliga kunskapens ord, när han sade: Om vi har tagit emot det goda ur Herrens hand, varför uthärdar vi då inte också det onda? Med det goda menar han Guds gåvor för tiden och evigheten, och det onda kallar han de prövningar under den innevarande tiden, om vilka Herren genom profeten säger: Jag är Herren och eljest ingen, jag som danar ljuset och skapar mörkret, jag som stiftar fred och skapar det onda.
Som danar ljuset och skapar mörkret, ty medan mörkret ska-pas genom de smärtsamma yttre prövningarna, tänds genom kunskapen själens ljus i det inre. Som stiftar fred och skapar det onda, ty fred med Gud kommer oss till del, då de ting som skapades väl men används av oss på ett felaktigt sätt, i det som för oss är ont förvandlas till prövningar. Genom skulden har vi ju gjort oss till fiender med Gud. Därför är det tillbörligt att vi genom prövningar återvänder till freden med honom, så att, när allt som var skapat som något gott, för oss förvandlades till smärta, den tillrättavisades själ ödmjukt återupprättas och får fred med Skaparen. Det är dessa prövningar som den salige Job kallar för onda, ty han tänker på hur hårt de drabbar det goda som frälsningen och friden utgör.
I Jobs ord bör man noga lägger märke till, med vilken stor skicklighet han, gentemot sin hustrus övertygelse, sammanfattar sina tankar, när han säger: Om vi har tagit emot det goda ur Herrens hand, varför uthärdar vi dä inte också det onda? Det ligger ju en stor tröst i bedrövelsen, om vi, då vi lider under motgångarna, påminner oss själva om vår Skapares goda gåvor. Inte heller bryts man ned av det som kommer ur smärtan, om man snabbt går själen till mötes med de upplyftande ting som man fått som gåva. Om detta är det skrivet: Må du under goda dagar inte glömma de onda, och under onda dagar inte glömma de goda.
Var och en som mottar gåvor, men som under gåvornas tid alls inte fruktar för prövningarna, han går genom glädjen under i högmod. Var och en däremot som utmattas av prövningarna, men under prövningarnas tid alls inte hämtar någon tröst från de gåvor som han fått motta, han störtar genom sin förtvivlan ned det läge, där han med sin själ befann sig.
Båda måste alltså förenas, så att det ena alltid understöds av det andra. Minnet av gåvan måste få mildra den plåga som prövningen är, och föraningen om och skräcken för prövningen måste få gnaga på glädjen över gåvan. För att mitt ibland såren lindra den betryckta själen, väger alltså den helige mannen prövningarnas smärta mot gåvornas ljuvlighet och säger: Om vi har tagit emot det goda ur Herrens hand, varför uthärdar vi då inte också det onda?
Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!
Vid allt detta syndade Job inte och talade inget anklagan-de mot Gud.
Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!
Bønn
Allmektige Herre, vi ber deg: Styr denne verden etter ditt forsyn. La din Kirke utføre det oppdrag du har gitt den og tjene deg i fred og glede. Ved vår Herre …
Fra Jobs bok
Sophar legger frem den alminnelige mening
Da tok Sophar fra Na’ama til orde og sa: Skal ikke pratmakeren få svar? Får han rett, han som bruker så store ord? Skulle ditt snakk få menn til å tie, så du kan spotte uten å bli motsagt? Du våger å si: „Min lære er ren, og jeg står skyldfri foran deg.“ Men ville Gud bare åpne munnen og ta til orde mot deg, forkynne deg sin skjulte visdom som gir dobbelt innsikt, da måtte du vel skjønne at Gud kan la din synd bli glemt.
Kan du lodde dybdene i Gud eller finne noen grense for den Allmektiges storhet? Den er høyere enn himmelen - hva kan du gjøre? Og dypere enn dødsriket - hva vet du? Den har større mål enn jorden og favner videre enn havet. Om Gud drar ut og tar fanger og stevner folk for retten, hvem kan da hindre ham? Han kjenner jo de falske menn og sei¬den ondskap som ingen merker. Kan en uforstandig mann få vett? Kan et villesel bli omskapt til menneske?
Hvis du vender ditt sinn til ham og brer hendene ut mot ham, - er det ondskap i hånden, så få den vekk, la ingen urett bo i ditt telt! - da kan du plettfritt løfte hodet, stå der støtt og ikke frykte. For du skal glemme din møye; du skal bare ha et minne om den, slik du minnes vann som rant forbi. Ditt liv skal overstråle middagssolen, og mørket skal bli som den lyse morgen. Du kan være tillitsfull, for det er håp; du kan se deg om og legge deg trygt. Ingen skremmer deg når du går til ro, mange prøver å vinne din gunst. Men de onde får sløve øyne. De har ikke mer noe tilfluktssted, deres eneste håp er å få ånde ut.
Responsorium 2 Kor 4,8-9.10
Vi er alltid hardt trengt, men ikke knekket; tvilrådige er vi, men ikke fortvilet;* forfulgt er vi, men ikke forlatt!
Vi bærer alltid Jesu død i vår egen kropp, for at også Jesu liv skal bli synlig i den.
* Forfulgt er vi, men ikke forlatt!
Annen lesning
Fra «Forklaringer til Jobs bok“ av pave Gregor den Store Moralia in Iob, liber 10, caput 6, 7-8. 10; PL 75, 922 C-D; 925 C - 926 B Men ville Gud bare åpne munnen og ta til orde mot deg og forkynne deg sin skjulte visdom, og at hans lov er mangfoldig.1 Hva menes det her med Guds lov om ikke kjærligheten? Vi må alltid lese livets bud med kjærligheten i mente, slik at vi kan forstå hvordan vi skal omsette dem i handling. Det er om denne loven Sannhetens røst sier: «Dette er mitt bud, at dere skal elske hverandre."2 Paulus omtaler den slik: «Lovens fylde er kjærligheten."3 Og et annet sted sier han: «Bær hverandres byrder og oppfyll slik Kristi lov"4. Det er med tanke på kjærligheten at det er aller riktigst å forstå Kristi lov, og vi oppfyller den når vi bærer våre brødres byrder av kjærlighet. Denne loven kalles mangfoldig fordi kjærligheten omslutter med iver og omsorg alle dyder. Den begynner med to bud, men utvides til utallige. Paulus regner på en utmerket måte opp lovens mangfoldighet når han sier: „Kjærligheten er tålmodig, den er velvillig, den misunner ikke, den er ikke hovmodig, den gjør intet galt, den er ikke ærgjerrig, den søker ikke sitt eget, den blir ikke bitter, den tenker ikke ondt, den gleder seg ikke over urett, men gleder seg ved sannheten/'5 Kjærligheten er tålmodig fordi den bærer rolig over med det onde som blir den påført. Den er velvillig fordi den storsinnet gjengjelder ondt med godt. Den misunner ikke, for siden den ikke ønsker seg noe i denne verden, blir den ikke misunnelig om noen er vellykket i jordisk forstand. Den er ikke hovmodig, for siden den er oppsatt på indre belønning, gjør den seg ikke til av ytre fordeler. Den gjør intet galt, for siden den bare er opptatt av å elske Gud og nesten, overser den alt som ikke er rettskaffent. Den er ikke ærgjerrig, for siden den er så levende beskjeftiget med sitt eget indre, søker den overhodet ikke i det ytre det som ikke tilkommer den. Den søker ikke sitt eget, for alt det den eier her og nå for en stakket stund, ser den på som fremmed gods, for den vet at den ikke har noe den kan kalle sitt eget, om ikke det den eier for evig og alltid. Den er ikke bitter, for den lar seg ikke provosere av frekkhet og fornærmelser til selv den aller minste hevngjerrighet. Senere forventer den nemlig desto større belønning for alt den må utstå. Den tenker ikke ondt, for siden den har befestet sitt sinn i kjærlighet til renhet og røsket opp alt hat med roten, er den ute av stand til å la noe som tilsmusser sjelen, få adgang der. Den gleder seg ikke over urett, for siden den trakter etter å elske alle, gleder den seg ikke over at motstanderne går til grunne. Den gleder seg ved sannheten, for siden den elsker andre som seg selv, gleder den seg som over et personlig fremskritt når andre gjør noe som er rett. Derfor heter det seg at Guds lov er mangfoldig. l)Job 11, 5-6. Vulg har denne lesemåten. NO 1978/85: „sin skjulte visdom som gir dobbel innsikt". 2) Joh 15, 12; 3) Rom 13,10; 4) Gal 6, 2; 5) 1 Kor 13,4-6. Responsorium Rom 13, 8. 10; Gal 5, 14 K/A: Bli ingen noe skyldig, annet enn det å elske hverandre. Den som elsker den andre, har oppfylt loven. * Derfor er kjærligheten oppfyllelse av loven. K: Hele loven blir oppfylt i dette ene bud: Du skal elske din neste som deg selv. A: Derfor er kjærligheten oppfyllelse av loven. Ur Gregorius den stores utläggning av Jobs bok.
Gåvorna från Herrens hand
Då Paulus i sig själv såg rikedomar av inre vishet och blev varse, att han i yttre avseende var en förgänglig kropp, sade han: Denna skatt har jag i lerkärl. Också hos den salige Job hade lerkärlet i yttre avseende känning av öppna sår, men här förblev den inre skatten oförstörd. Till det yttre rämnade den genom såren på hans kropp, men den vishetens skatt som oupphörligt föddes i hans inre strömmade ut genom den heliga kunskapens ord, när han sade: Om vi har tagit emot det goda ur Herrens hand, varför uthärdar vi då inte också det onda? Med det goda menar han Guds gåvor för tiden och evigheten, och det onda kallar han de prövningar under den innevarande tiden, om vilka Herren genom profeten säger: Jag är Herren och eljest ingen, jag som danar ljuset och skapar mörkret, jag som stiftar fred och skapar det onda.
Som danar ljuset och skapar mörkret, ty medan mörkret ska-pas genom de smärtsamma yttre prövningarna, tänds genom kunskapen själens ljus i det inre. Som stiftar fred och skapar det onda, ty fred med Gud kommer oss till del, då de ting som skapades väl men används av oss på ett felaktigt sätt, i det som för oss är ont förvandlas till prövningar. Genom skulden har vi ju gjort oss till fiender med Gud. Därför är det tillbörligt att vi genom prövningar återvänder till freden med honom, så att, när allt som var skapat som något gott, för oss förvandlades till smärta, den tillrättavisades själ ödmjukt återupprättas och får fred med Skaparen. Det är dessa prövningar som den salige Job kallar för onda, ty han tänker på hur hårt de drabbar det goda som frälsningen och friden utgör.
I Jobs ord bör man noga lägger märke till, med vilken stor skicklighet han, gentemot sin hustrus övertygelse, sammanfattar sina tankar, när han säger: Om vi har tagit emot det goda ur Herrens hand, varför uthärdar vi dä inte också det onda? Det ligger ju en stor tröst i bedrövelsen, om vi, då vi lider under motgångarna, påminner oss själva om vår Skapares goda gåvor. Inte heller bryts man ned av det som kommer ur smärtan, om man snabbt går själen till mötes med de upplyftande ting som man fått som gåva. Om detta är det skrivet: Må du under goda dagar inte glömma de onda, och under onda dagar inte glömma de goda.
Var och en som mottar gåvor, men som under gåvornas tid alls inte fruktar för prövningarna, han går genom glädjen under i högmod. Var och en däremot som utmattas av prövningarna, men under prövningarnas tid alls inte hämtar någon tröst från de gåvor som han fått motta, han störtar genom sin förtvivlan ned det läge, där han med sin själ befann sig.
Båda måste alltså förenas, så att det ena alltid understöds av det andra. Minnet av gåvan måste få mildra den plåga som prövningen är, och föraningen om och skräcken för prövningen måste få gnaga på glädjen över gåvan. För att mitt ibland såren lindra den betryckta själen, väger alltså den helige mannen prövningarnas smärta mot gåvornas ljuvlighet och säger: Om vi har tagit emot det goda ur Herrens hand, varför uthärdar vi då inte också det onda?
Responsorium Job 2:10; 1:21-22
Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda? +Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!
Vid allt detta syndade Job inte och talade inget anklagan-de mot Gud.
Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!
Bønn
Allmektige Herre, vi ber deg: Styr denne verden etter ditt forsyn. La din Kirke utføre det oppdrag du har gitt den og tjene deg i fred og glede. Ved vår Herre …
Kommentarer
Skicka en kommentar